lördag 17 juni 2017

I`m the face of the misanthropic attentionwhore

Isolationshelg med introvert perspektiv,
gröta ner sig totalt,
i tankeverksamhet,
med förhoppning
om någon form av klarhet,
utan stressen.
Medför det kunskap och insikt?
Förhoppningsvis.
Just nu enbart mig själv att utsätta mig själv för.
Tröttheten på vad mänskligt är,
 ingen charmig sida som jag inte vill visa.

Vad är det värt att dra med sig tankar hem,
istället för vila.
Sådant som är,
utan ursäkt, det bara är.
Apan i mitt huvud tjattrar.

lördag 27 maj 2017

these are the moments in time.

Jag vet vad jag vill försöka förmedla men det kanske inte kommer fram i ord. För det var några enkla saker som gjorde min dag i vår kunglig huvfudstadt så värt så mycket.

Huvudanledningen jag åkte upp för, var ju att få en bok signerad, det var kul, det går inte att förneka. Boken är en viktig bok som jag återkommer till ofta, så att få den signerad är j guld värt. Fanboy som man är, går sånt inte av för hacker.

Men den första grejen som gjorde dagen exceptionell var ett besök på moderna museet, mitt första där. Helt plötsligt står jag framför en tavla av Jackson Pollock. En av mina stora personliga husgudar inom abstrakt konstinspirationen. Toppas bara av Mark Rothko. Så det var ett stort ögonblick för mig och min personliga resa inom konsten. Om jag nu bara kan få se en Rothko i verkliga livet...

Andra var den avslutande fikan med Fröken J. En fin timme men alltför kort, så för kort som bra grejer kan vara. Ytterst trevligt att få träffa henne igen. Hon visade mig ett lite hemligt fik, så det gjorde saken bara mer intressant. Hoppas verkligen det blir flera gånger och det snart. Såna saker är för värdefulla att låtas rinnas ut i sanden.

Sommaren börjar bra, de senaste dagarna har varit bra, vackra och viktiga. De ska planteras in i cortexskrymslen  och tas fram för pepp när det blåser.

lördag 20 maj 2017

frontallobsherpes (bästa ordet jag kommit på hittils)

Förändringen och det revolutionära det innebär, börjar hos en själv, sägs det. Jag tenderar att hålla med. Men när måste man ta steget utanför sitt eget huvud och involvera andra? När är det klart nog? Det är några av mina tankar senaste tiden. Försök till att hitta min egen filosofiska utgångspunkt.

En människa kan förändra sin omgivning med ideèr och förmågan att förmedla dem. Men det behövs en grupp, en by, att förverkliga dem. Det finns ingen dualism, inget "det ena eller andra" i något. Det är ett symbiosförhållande i allt.

Jag kan skapa den mest fantastiska tavla, skriva den mest sanna dikt men de är betydelselösa om ingen annan ser dem.

Så hur  vet man när man är klar att förmedla något? Och hur?

Kaffe på det hela ka hjälpa.

torsdag 9 februari 2017

question at dawn

Is there order in the KAOZ other then death?
Forms shapeless, d
arkness gray move
as mindghosts
in the frindges of mindsee, lurking
with my own judging eye.
In the search og absolute abstraction,
can I step to far? Or is it a must?
To truly fragmintize it
to make it whole.

Before I become yellow bone!

lördag 4 februari 2017

general updates

Även om det delas så händer saker och ting. Även om jag för tillfället går hemma och det verkar som jag inte gör något, så händer något.

Jag väntar just nu på att få börja på kommun här i Köping, vad med vet jag inte eller när. Jag vet bara att det ska ske.

Men under tiden så måste jag göra något. Jag försöker koncentrera mig på mitt eget måleri och försöker klura ut vart jag är på väg. Vad vill jag med de få åren jag har kvar på jorden. Det är en stor fråga jag har. Kanske jag aldrig får ett klart svar men jag vet vad jag vill den närmsta tiden.

Med en lön kan jag bli ekonomiskt skuldfri, vilken frihet det är! Jag kan även få råd med vissa grejer som jag inte har haft råd med. Så som att skaffa bil, utöka min samling av konst och fixa en garderob som jag vill ha. Några cigarrer kanske kan införskaffas också. Jag kan resa utan att förstöra matkontot för resten av månaden. Jag kan verkligen börja utveckla ett liv värt att leva med de intressena jag har. Det ät värt mycket.

Men under tiden kan jag hitta något att göra. Målningen är något jag koncentrerar på då det håller mig igång. Men jag har även börjat ta det första stegen att börja arrangera grejer. Konst och kulturgrejer. Jag har tagit det första steget i det. Ifall det blir av är inte klart, men jag har börjat iallafall.

söndag 13 november 2016

Scrabble on a digital board of selfcentresism

Och i stunden, den stunden, där jag inte längre ser början lika klart som jag ser slutet, kommer det klara beskedet. I en tid då åsikt är det viktigaste av allt, är inte det radikalaste då att inte ha en åsikt utan enbart veta vad man gillar och inte gillar. Att då koncentrera sig på att utforska det man vill, inte vad trenden säger "detta ska du göra och följa" Ställningstagande det är, inte åsikt.

Orkar inte försöka tycka och tänka om allt. Jag vill bara njuta av det jag redan vet om, utforska vad som kan vara av intresse inom de fält av mänsklighet som jag tycker om och skita i resten.

Tid är inte av aldrig sinande sort, jag vet bara vad som får mig att må bra och vad jag kan förmedla. Allt annat är för andra.

"So i come to wish myself a unhappy birthday"

lördag 5 november 2016

We are stardust

Stjärnor som faller, 
i sin ensamhet, 
mörkret som lyser klart, 
i den färd de för, 
till min hjärna. 
Där de bränner, 
De lyser klart för den kortaste stund, 
glödhet stjärnstoft, 
här för mig, 
i min ensamhet. 
Studerande ögon, 
mot takets eviga begränsning, 
full av gränslös mental filmduk, 
fantasins lejonhjärta sätter gränsen, 
egots sista slöjor måste falla. 
Stjärnor som faller i sin ensamhet, 
glödheta, gränslösa.